Fingrarna i syltburken

Det var nåt som sades i uppfostrande syfte. Håll fingrarna borta från syltburken. Lite på skämt lite allvar. Moraliskt präktigt eller missunnsamt. Jag undrade alltid vem som skulle äta den där syltburken? Eller var det bara ett annat sätt att säga ”Håll fingrarna i styr och ge fan i frestelsen”.

När jag igår klev in i Ysteriet hos Hadeel så hade hon inte bara fingrarna i burken utan hela armen ner i grytan. Hon var som ett med ostmassan, som om hennes nervtrådar fortsatte ut i ostkornen och tillbaks igen. Det mjuka koaglet som varsamt studsade mot armen under omrörningen. Blicken fast på rörelsen. Runt, runt. Fingrarna som försiktigt klämmer ihop under ytan.Det är viktigt. Konsistensen på ostkornen. Storleken. Temperaturen. pH värdet. Allt tillsammans bli en ost.

Nu var det gårdsost som var under produktion. En ost som inte lagras men faktiskt kan lagras om man vill. Den kan rökas, kryddas, marineras. Kort och gott en väldigt användbar ost. Men som sagt det skulle inte bli nån alls om det inte vore för Hadeels arm långt ner i grytan. Några sekunder efteråt kom Hadeel springande. Hon hade gjort en ny ost med Arabisk citron. Arabisk citron vad är det sa jag? En torkad, svart liten lätt kula som doftade rök och citronpastill.Hon höll upp den och jag förundrades. Med receptet på Brukets Kitt som grund hade hon strött ett pulver av denna citron som askan sprids i en Morbier. Resultatet blev mycket bra. Det var här som syltburksliknelsen kom till pass. Trots att jag fick en egen bit som jag glufsat i mig kunde jag inte låta bli att stoppa in ytterligare bitar i munnen från det allmänna faten på mötet. Månne jag inte ha berövat någon av deltagarna på deras bit… Eller är det så att vill man ha sylt får man se till att vara först med fingrarna där!