En fäsörs bekännelse

Det där med att få hjälp med rättstavning när orden jag skriver markeras som tveksamma kan ibland ge nytt bränsle. Häromdagen dök det upp ett förslag ”fäsör”. Som frisör fast i det här fallet var det inte kalufsen som skulle ansas utan ordet betydde ”dussinförfattare” dvs. någon som skriver långa texter utan att det betyder speciellt mycket. Ytlig rutinförfattare. Kanske är det mitt epitet. Här vilar en ytlig rutinförfattare. Nej ändå inte. Men tänk om man kunde applicera det på andra områden. Fäsörodlare, ystningsfäsör, korvfäsör eller fäsörkock. Hur skulle det bli?

 

 

Ofta tänker man att det som är i storproduktion är av lägre kvalitet än det som odlas hemma på täppan. Att osten som farmor alltid gjorde till jul är bättre än den man köper i butiken, väl inplastad. Växthustomaterna från Holland alltid undermåliga de som växer utmed fasaden på landet. Ju mer olika limporna är ju bättre ? Åt helvete med alla fäsörer. Låt det småskaliga växa och sträva efter smak snarare än mängd. Jag tror att det är sant för sanningen ligger i betraktarens öga. Känslan är viktigare än fakta.

Men hur skulle det se ut idag? Om det småskaliga skall växa så blir det också storskaligt. Blir då den lilla odlaren vid ett speciellt tillfälle en fäsör. Är det vid ett visst antal ton per år? Ja jag vet inte. Men jag vet att alla människor behöver äta sig mätta vid åtminstone ett tillfälle per dag, helst två och gärna tre. Då är det svårt att inte effektivisera sina grödor, sin produktion eller sina transporter. Ja det är ju ur ett hållbarhetsperspektiv dessutom att rekommendera. Ju mer munnar man kan mätta med fullgod näring per hektar ju mindre av jordens resurser behövs tas i anspråk för livsmedelsproduktionen. Så om detta är sant gör vi då helt fel på Högbo? Borde vi bli mer fäsöriska och odla de mest snabbväxande betorna, kålen, morötterna och definitivt inte hålla på med tomater på vintern och ysta ostar med en massa vassle som biprodukt. För att inte tala om de bökande grisarna och betande fåren som har alldeles för stora marker att springa runt på.

Nej där kommer något annat in i bilden. En känsla. En övertygelse. En tro, om ni så vill. Det finns områden i det här landet som lämpar sig utmärkt för storproduktion. Där klimatet är milt, jordarna bördiga och människorna lätt kutryggiga av allt potatisplockande. Nej, nu skämtar jag lite. De är inte kutryggiga. De är rakryggat stolta över sina grödor. Med all rätt. Den som viger sitt liv till att producera livsmedel är värd all respekt. Oavsett storleken.

I Högbo finns inte möjligheten att bedriva effektivt jordbruk. Men det finns möjlighet att bedriva jordbruk. Och då gör vi det. Det räcker så gott för mig, våra gäster och våra kockar. Den här tiden på året när snön just har smält bort pirrar det lite i kroppen när jag kommer ner till Frilandet. Som en nyvaken skönhet innan anden har vaknat. Som ett ramverk redo att kläs med de ädlaste tyger. Att då hitta en liten, om än minimal, antydan till en ny växtsäsong är magiskt. Det hände mig idag. Ur fjolårets vissna bladverk reste sig späda gröna blad och lät sig villigt exponeras för solens strålar. Jag satt en stund där och betraktade underverket. Klorofyllen i bladen fyllde mig med hopp och förtröstan. Och jag tror att de ger fullkomligt fan i ordet fäsör. Det gör jag också nu. Låt allt växa. Hur mycket det vill.