Skörderi skördera

Så bar det sig inte bättre än att undertecknad själv fick ta cykeln till frilandet och skörda vitkål. Mängden var inte riktigt tillräckligt för att klara en helg med mycket gäster och trädgårdsarbetarna hade stämplat ut. ”Inga problem, sa jag. Det fixar jag imorgon” (sa jag igår). Fick nyckeln av Arne (det gamla låset vars nyckel sitter på min knippa försvann i vintras i samband med snöröjning) och begav mig ner på min lådcykel i högsta hugg. Anne(som är trädgårdsmästaren) hade skrivit till mig att kålen längst upp var klar att skörda. Så jag hade det tämligen klart för mig.

 

 

Väl på plats, låste jag upp lådcykeln. Där i lådan låg 2 hamburgare! Det var en överraskning. Mindes då att det var min personalmat från förra lördagen. Ingen hade hittat dem. Tur var väl det. Nu blir det biogas av dem. Också ett öde…

Inne på Frilandet skulle jag så hitta den kålen som var klar för skörd. Vitkålen är, för den som inte sett den växa, en stor yvig växt tills den knyter ihop sig och lägger bladen tätt intill varandra. Som en omvänd blomning kan man säga. Den förknoppar sig. Det jag nu hade framför mig på fältet var idel yvig ädel kål. Inte en enda såg jag med fast fint huvud. Hmmm… Nåväl, jag gjorde det bästa av situationen och vred loss 5 stycken som åtminstone hade antydan till huvud. Fyllde lådan på cykeln och trampade iväg. Måttligt nöjd. Jag hade ju inte riktigt hittat det jag sökte. På väg ut kom jag med ens till insikt. Heureka där är de ju. I ett helt annat land stod de så vackert. Fasta fina huvuden på rad med fåtal utsträckta täckblad. FAN, hur kunde jag missa det?

Så nu har vi fin fast vitkål till kockarna i förrådet och på bordet i butiken ligger de andra som en öppen blomma att beskåda och kanske beundra.

Ja så kan det gå. Skörderallanlej.