Till Er Tjänst 100 %

I etern tävlar röster och pennor om att ge detta året det epitet det förtjänar. Ett skitår, ett underbart år, ett ovanligt år eller bara ännu ett år. Ja det där sista kan jag instämma i. Ännu ett år. Med vissa bokföringsmässiga rutiner brukar kalenderåret markera en jämförbar enhet. Prognoser görs för nästkommande år och analyser av det föregående. Jämförelser med likvärdiga tolvmånaders perioder. Tiden är en dimension som inte är absolut. Min tid är inte din tid. Och vår tid är inte Er.

 

Där vissa perioder innebär vila och återhämtning för en del yrkesgrupper innebär det djup koncentration och långa arbetsdagar för andra. Den som reser bort förväntar sig att tåget kommer. Och kommer i tid. Den som tar in på hotell skulle nog tycka det var märkligt om ingen serverade hen och gjorde kvällen njutningsbar. Bakom kulisserna på landets etablissemang sliter alla som har sin försörjning i besöksnäringen. Ja ja tänker ni. De har väl ledigt andra dagar och kan sitta framför Tv:n eller hänga på kompisens krog när andra gör sina 8-5 jobb.

Riktigt så enkelt är det inte. För många innebär arbetet ett engagemang som sträcker sig lång utöver de timmarna som läggs ner på själva arbetsplatsen. Bemanning skall skötas, sjukanmälningar hanteras, varor beställas, menyer planeras. Den lediga dagen blir en dag när återhämtningen inte hinner ikapp som det var tänkt. Nästa dag är det bordsplaner, gäster med nya önskemål, fler gäster, nya råvaror, smutsiga kastruller, korkade vinflaskor, trasiga bongskrivare och avvikelser i kosten som inte var föranmält.

Men vi gör det med glädje. Alla dagar i veckan. Hela året. För vi älskar vårt jobb. Att höra gästerna smacka belåtet. Prata sinsemellan om hur god soppan var eller vinet till hjorten. Vi får läsa feedback och förstår att vi är uppskattade av de som kommer hit. Det är det som är drivkraften. Det som gör alla långa dagar och bristen på vila som en del av livet. Som vi själva valt. För så är det.

Träffade idag Erik som har bikuporna i Högbo och levererar honung hit året om. Han jobbar mer än heltid och har de små flygfäna som bisyssla. Ha ha. För att han älskar sina bin. En stund senare kom Kenny förbi och skulle hämta lite mat till grisarna som vi sparar från kökets förberedelser. Nu var det både bullar och kakor. Det gillar de, sa han. Han älskar sina grisar och det trots att axeln värker efter all fodring i kylan och tunga vattenhinkar. I bageriet stod Adrian, Daniel, Moa och Staffan och betraktade den dessert som kommer bli sista serveringen på morgondagens nyårsmeny. I luckan lägger Emelie upp de sista beställningarna för dagens lunch. Fisksoppa och köttbullar. Bakom väggen gömmer sig Panos, Viktor, Jonas och Sara. Selleri skärs, tomater rostas, potatiskakor plockas ur ugnen. Ying och Frida hackar lök och stansar ut små rundlar av formbrödet från bageriet. I matsalen säger Ulrika hejdå och Niklas tar emot betalning från några gäster. I Orangeriet rör sig Carina smidigt mellan kaffebryggare, bullfat och tårtor på fikat. Eva, Morgan, Emelie och Ricky lägger servetterna på plats och riktar upp knivarna vid vattenglaset i bortre delen av matsalen.

Själv viker jag de sista menyerna i guldfärgat papper till morgondagen och plockar ihop lite ostar till en kollega från Gävle som vill ha det på en servering på årets sista dag. Det blir Gårdsost och Brukets Kitt. Jag möter Mandela i trappan som med famnen full av tomkartonger i en hast försvinner bort mot pressen. Lite längre norrut anländer Kenny med bullarna till Sven som den nya galten heter. Snön yr lite kring skidorna på en liten kille som med hjälp av sin mormor plöjer sig igenom ospårad mark. Några gäster lämnar och några nya anländer med skidor på taket och ett leende på läpparna.

Snart har ännu ett år gått på Högbo. Och efter det kommer ett nytt. 100%.