Uppståndelsen

I måndags morse tittade frugan ut från vårt fönster i sovrummet och utstötte ett tydligt och överraskat ”men va fan”. Jaha hann jag tänka. Har hästarna rymt eller är det ett tefat från en annan dimension som landat i hagen. Sömndrucket undrade jag vad som stod på. Det har snöat. Och vinterbroddarna är borttagna på de gnäggande fyrbeningarna. Oj då.

 

Min vana trogen lät jag inte ett simpelt snöfall hindra mig från att ta cykeln till jobbet. Det vita klädde in landskapet i ett behagfullt täcke. Ljuden blev dämpade. Fåglarnas kvitter lite mindre ivrigt. Och jag tänkte att björnarna som vaknat ur sin vintersömn nog stod och hukade under en gran och väntade på att bären skulle börja växa. Själv anlände jag till jobbet med min tvåhjuling fylld av en grå tjock sörja fastfrusen runt ram och drivande delar. Kallvattnet vid entrén som är menat att tvätta av cyklarna hjälpte föga. Jag fick ta hjälp av varmvattnet i vårt soprum för att det skulle lossna.

Just den här dagen, den sista dagen på påskhelgen, har alltid betytt nåt extra i mitt liv. Från tidiga år minns jag hur jaktskytteföreningen i min hemby arrangerade jaktstig med tillhörande lerduveskytte. Minns de höga smällarna och ropen efter de små diskarna som skickades iväg med ett fjädrande ljud. Lite senare fick jag hjälpa till att markera längs stigen. Skytten ropade. Jag drog i ett snöre. Plåtfågeln lösgjordes och åkte lite darrande längs vajern. Jag höll för öronen men ryckte i all fall till när skottet brann av och det rök till i tuvorna längre in i skogen. Sprang med snabba fötter och hämtade fågeln. Var det fler än 10 hål i den lilla papperstavlan skrek jag FULLT annars det antal som jag hittade. Det var också ofta starten för allsvenskan i fotboll. På radion kastades jag mellan de olika arenorna. Mål på Örjans vall. Straff på Värendsvallen. Och spel på mittplan på Nya Ullevi.

Annandag påsk. Så heter den. Dagen som jag menar. Min son var hemma från sina studier under helgen och sa att han inte förstod uppståndelsen kring denna helg. Nej just det. Jag fattade inte först. Får väl skylla på att hjärnan är full med så mycket efter 60, men när polletten väl trillade ner skrattade jag lätt. Uppståndelsen.

Ja, det är ju därför vi borde fira den dagen. Ordet har en helt annan betydelse. Nu i alla fall. Lite av okontrollerat ståhej. Som på läktaren när ingen förstår domslutet eller när skytten tyckte han träffade mitt i prick men jag inte hittade ett enda hagel som träffade tjädertavlan. Ja det är väl egentligen återuppståndelsen som avses med den heliga sonens tittut lek från gravröset men helt ärligt så skulle jag kunna tänka mig en återuppståndelse när som helst. Inte av Honom utan av det vanliga livet. Att inte behöva smyga med att man sågs utomhus med skrikavstånd mellan svåger och svägerska. Att kunna sitta ner tillsammans fast man inte setts på 2 år. Att återigen kunna få servera en familj på 6 personer vid samma bord. Efter klockan 20.30. Höra ljuden av publiken i bakgrunden från radions referat från arenorna. Se fram mot lite vanligt headbangande på Gefle Metal till sommaren. Eller ha en riktigt häftig middag med 100 gäster i vårt Växthus c/o Frilandet.

Den uppståndelsen skulle jag vilja ha. Men lite snö på marken. Det är bara trevligt.