Vi gör så gott vi kan

I måndags for vi ner till Stockholm för att förhöja stämningen på hållbarhetsgalan Eat 360 som hölls på Färgfabriken, Liljeholmen. Vi var nominerade på detta event i kategorin Hotell i Norden. Det fanns 9 kategorier till med 10 nominerade i varje klass så vi var inte ensamma där. Det visste vi. Men skulle vi lyckas kamma hem förstapriset, som jag hade lovat alla på hemmaplan? Det var frågan det.

 

Syftet med att ge ut ännu en guide för medborgarnas bästa är enligt Per Bergkvist, ansvarig utgivare ” att planeten behöver det”. Vi behöver flytta fokus lite från vinval och anklever till hur maten kommer till tallriken och varifrån. Men också hur engagemanget är för dessa frågor ute i vårt land på alla näringsställen. Intressant är att det finns en hel del restauranger i Norden med stor vilja att både laga god mat och göra gott s.a.s. medans det är lite sämre ställt med hotellen. Ofta finns det nån prydlig pappersprodukt som koncernledningen bestämt skall gälla på alla deras hotell medans ingen ute på hotellen förstår varför. Så är det inte hos oss, tänkte jag.

Väl på plats hörde jag knappast  taxibilarna rulla in framför marschallerna för de gick alla på el. Här var det nog tur att det inte var jag personligen som var nominerad, vilket jag skall återkomma till. Inne i lokalen som är en gammal färgfabrik blev vi lotsade till baren där det bjöds på skumpa och väldigt goda stekta bröd med kål och pepparrot och en liten potatis med gräddfil och svart kaviar. ”Undrar om inte det där är nån utländsk potatis, kommenterade köksmästaren skeptiskt medans vi glatt tog ett par till. Köksmästare Micke och Restaurangchef Theres kom också dit i taxi efter en hel dag med vinprovning i city. Hur skulle detta gå tänkte jag men fick det lugnande svaret att ”vi kör varannan vatten” tidigare på dagen!

När det väl började närma sig vandrade vi i lydigt led 2 trappor upp där en vindsvåning öppnade sig med dukade bord och en scen. Lämpligt fick vi bord 3 som visade sig vara allra närmast scenen. Vid vårt bord satt 2 yngre människor från en finsk restaurang i Helsingfors, 4 norska miljöarbetare från Norges motsvarighet till Krav och Ingela Stensson, känd trendspanare och gammal bekant till Högbo på Gerts tid s.a.s. Middagen började med plockmat av gott snitt bestående av mungbönsgroddar, hällbröd, karljohansmör och nåt mer jag nu glömt. Första fem kategorierna annonserades ut med nomineringar och vinnare. Det var inspiratörer, unga kockar, trevlighet och utveckling. Vi applåderade och mumsade vidare på vårt bröd. Förrätten dukades ut och varmrätten kom in. Anka från Munka Ljungby med puré, sky och god rilette på låren men var tog fläderblomskaprisen vägen? Jo där hittade finnen ett litet bär på sin tallrik. Trist att det bara var han som fick det! Gott var det hursomhelst. Nya kategorier dök upp på duken, moderatorn intervjuade och pristagarna svarade pliktskyldigt.

Där jag satt märkte jag att jag började skruva lite på mig. Hade liksom förträngt att det kanske blir vi som vinner. Jag hade ju lovat det. Tänk om vi inte gör det.  Jamen då är det väl så. Mitt tacktal hade jag funderat på och hade det hyfsat klart för mig. Men på svenska. Nu var det engelska som gällde och då är det inte bara att översätta utan då lär man göra ett nytt och utgå ifrån det uttrycket. I dylika fall har jag en förmåga att ta det som det kommer och det gjorde jag. Plötsligt hörde jag ”and now to the next category Hotel. The nominees are…. Jag tittade på Micke och Theres och de verkade redo. And the winner is……Högbo Brukshotell. Satan i gatan vi vann. Det var ju bara några få steg upp till scen så det gick fort. Mikrofonen överlämnades och jag fick berätta allt jag ville säga. Till att börja med fick åhörarna veta att vi tycker vi verkligen är värda det här priset och det renderade applåder och till slut att hållbarhet för oss är att odla upp fantastiska produkter som vi äter upp så mycket som möjligt av och det som inte går till mat blir mat till grisarna som vi sen äter upp. Men jag hann också med att berätta om alla människor som möjliggör vår lokala produktion av råvaror. Att det inte bara är vad vi gör utan också hur vi gör det.

Diplomet och blommor fick vi med oss hela vägen hem till Högbo. Vi fick grattis och ”det är ni verkligen värda” från flera av deltagarna men jag är helt övertygad om att de allra flesta inte hade en aning om vad som egentligen händer i Högbo. Nu vet de lite mer. Jag har bjudit in alla hit och hoppas att de inte kommer samtidigt. Vi blev fotograferade och känslan av ren och klar upprymdhet infann sig när jag tänkte på tanten med de många färgerna som knackade på sidorutan när jag parkerat chefens bil (som jag fick låna dagen till ära). Jag öppnade rutan och hon sa ”tänk på vad Greta Thunberg säger. Stäng av bilen” i min förvirring av att styra en okänd bil lyckades jag helt enkelt inte släcka ner motorn. ”Jag försöker så gott jag kan, skall du veta” sa jag och hon muttrade nåt och försvann längs gatan med sina många sjalar i släptåg.

Ja, nog försöker vi så gott vi kan.