Ni vet känslan när man liksom spritter i hela kroppen och bara vill berätta om allt på en gång och det blir helt osammanhängande och man pratar i munnen på sig själv. Som ekorrarna i julensklassiker. Så hade jag det i söndags och måndags.
Vårt årliga Winnmöte när alla 13 hotell samlas på ett ställe med sinaledningsgrupper för att peppa varandra med måltider och spännande föreläsare. I år gick det av stapeln i Högbo. Mitt älskade Högbo.
För att ta gästerna rakt in i det allra heligaste arrangerade vi första middagen en liten stund efter ankomst av bussarna. På Frilandet.
Promenadenner kantades av appstyrda tipsfrågor och vid entrén stod skottkärrorna fyllda med berusande drycker och is. Vera som vanligtvis har sitt jobb i matsalen spelade gitarr och sjöng under björkdungen. Ulrika hemrest från semester iSpanien, förevigade det hela med sin kamera. Kicki, Maria, Ricky, Karin, Agnes och Felicia gled runt och såg till att alla hade det bra. Mellan växthusen stod Mattias, Daniel och Fredrik med grillarna i gång och förberedde varmrätterna. I gurkväxthuset hade Adrian just lämnat sina 100 blomkrukor med färskostmousse, chokladjord och blåbär.
Vår koncernchef Anders höll välkomsttal på en av frilandets trätrappor. Jag tog över mikrofonen och kände en andäktighet. En upprymdhet över att ha hela detta underbara gäng här hos oss. De stod där på jorden där jag 2 dar tidigare sett KuKu åka iväg med golfbilen med flaket fyllt av tomater på väg till förädling. Jorden som några månader tidigare stod i vatten efter vinterns myckna snöande. Jorden där vi byggt upp en hel verksamhet kring integration och hållbara goda råvaror. Jag ville skrika FATTAR NI HUR STORT DET HÄR ÄR. Men sa helt lugnt. Välkomna till Högbos Friland.
När jag talat klart öppnade vi dörrarna till tomatväxthuset.
Det var faktiskt ren magi. Ståbord för 100 personer stod på en rad mitt i gångenmed tomatrankorna som organiska väggar. Där varje liten stöt utsöndrade tydligtomatdoft. På bordet stod produkter helt från egna led. Picklad kålrabbi, fänkål, torkad griskind och karré, färskost och blåmögel, bröd, tomater såklart och gazpacho.
Ljudnivån steg från inget till kraftigt sorl. Kamerorna ”smattrade” och maten delades upp mellan bordens gäster. Jag smög lite försiktigt mellan plantorna och tänkte att detta kan inte ha upplevts tidigare. Vilken ynnest.
Gästerna tog sig oväntat smidigt fram och tillbaka ut mot grillarna och de sallader som där presenterats också med bara frilandets egna varor, betor, purjolök, grönkål, zucchini, red garnet salad, tomater, vitkål, och naturligtvis då lite från våragrisar; rygg och chilikorv samt falukorv.
Också blomkrukorna med desserterna försvann så småningom från borden inne i det andraväxthuset. Temperaturen sjönk, solen gick ner och mörkret lade sig sakta. Gästerna drev vidare på sin jakt efter nya frågor på app-tipspromenaden. Borden tömdes, maten kördes tillbaka, pallbockar och bänkskivor bars ut ur växthusen. Jag släckte ner överallt och samlade ihop marschallerna och gick en sistainspektionsrunda med pannlampa.
Det var återigen helt tyst och bland tomaterna började de hitta tillbaka till sitt lugn. Jag tyckte mig höra hur en del av dem lättat pustade ut. Black Cherry som är lite känslig av sig var uppenbart nöjd med lugnet igen medans Pitenzan som tål betydligt tuffare tag frustrerat försökte ropa tillbaka festen. Jag lugnade dem och sa bara.
Hej då Frilandet ses nästa vecka.
.jpg)
.jpg)
