Livet och 107 sätt att leva det på

Gick nerför Upplandsgatan i ett grådisigt decemberstockholm. I ett skyltfönster frontades en bok med just den titeln. Livet och 107 sätt att leva det på. Jag funderade ett slag på vilka de 107 sätten kunde tänkas vara. Finns det så många olika sätt att leva sitt liv på? Eller är det grov underdrift?

 

Torsdagen började egentligen med en enorm frustration. Vi var nominerade till Stora Turismpriset. Galan ägde rum på ett fashionabelt hotell i Stockholm city. Det minglades och kramades och rollupsen växte i takt med att de 21 nominerade kom på plats. Representanterna tågade upp på scenen och så äntligen kom momentet när vinnaren skulle tillkännagivas. Motiveringen lästes upp och både Fredrik och jag var övertygade om att det var vi. Stämde precis. Glatt tittade vi på varandra och tänkte YES. Men döm om vår förvåning när kvinnan på scenen uttalade ett helt annat namn. Julita Gård. WTF. Känslan av att ha blivit snuvad på en härlig och välförtjänt seger visst inte riktigt vad den skulle ta vägen. Jamen grattis då… Tur att vi firade redan innan så fick vi ju glädjas en gång åtminstone.

Begav mig till norra delen av Valhallavägen för att där äta middag med dottern. På vägen fick jag syn på en frisk yngling på rullskidor i nerförsacken på Birger Jarlsgatan. Han försökte liksom ploga sig ner för att begränsa farten. Stavarna flaxade lite okontrollerat och bilarna av lite dyrare snitt såg ut att ligga i farozonen för omlackering. Vågade inte vända mig om för att se hur vansinnesfärden slutade. Ja det är ju ett sätt att utöva konditionshöjande sysslor i stan, men hade det inte varit bättre att…

Efter en alldeles utmärkt middag fortsatte jag mot korsningen Artillerigatan/Riddargatan för att möta sonen som gör sin praktik på Gastrologik. Vi pratade om hur dagen varit och vilka krav som ställs på kockar som jobbar på stjärnkrog vad gäller arbetstider, effektivitet, noggrannhet och hur livet kan vara om man har ett sådant jobb. Längs östra delen av Odengatan mindes jag hur jag sent en vinternatt där för många år sen blivit omåkt på trottoaren av en längdskidåkare. En absurd syn faktiskt.

Vi stannade vid Kebab Kungen på Odengatan för nattamat. Vid bordet intill satt några män och jag kunde inte annat än att höra det en av de berättade. Han hade en kompis som aldrig kunde göra nåt om inte känslan var det rätta. Om han gick ut från lägenheten och inte känslan infann sig gick han tillbaks igen. Gjorde det om och om igen till det kändes rätt. Ringde han upp var det likadant. Kunde han bara lägga på. Ringa upp igen. Lägga på. Ringa upp tills den rätta känslan infann sig. Då kunde han börja samtalet.

Samtidigt i baren beställde en yngling en kebab med mycket specifika önskemål. Jag vill ha exakt 20 fefferonis jag älskar verkligen dem.

Efter en natt i Solna på vårt hotell där och en bastant frukost på Greasy Spoon på Hagagatan  med sonen sitter jag nu på bussen på väg tillbaka till Högbo. Jag är glad att vi var nominerade men anser fortfarande att vi borde vunnit. Men jag kan leva med det. Jag är oerhört glad att våra gäster på hotellet inte alla är som kompisen på kebabhaket. Kan knappt ens förställa mig hur det skulle se ut en fullsatt kväll i matsalen om folk gick fram och tillbaka innan den rätta känslan infann sig. Att åka skidor med eller utan snö är i alla fall alltid bättre att göra i Högbo. Och vad det gäller bastant frukost finns det också hos oss. 107 sätt att leva sitt liv på kan jag garantera att vi har på Högbo. Minst.

Det enda jag går bet på är nog fefferonis för tillfället. Men vem vet kanske kommer det att bli en av grödorna till nästa säsong…