När det vänder...

Alla vet att vi har ett liv. Det livet gäller det att ta hand om och göra det som ger oss största möjliga… Ja vad är det egentligen vi strävar efter? Kan vi veta och är det värdefullt att veta. Handlar det inte bara om att vara öppen för det som finns här och nu. Utan förvarning kan mattan ryckas undan och kvar står alla närstående och undrar vad det var som hände.

Vi fick, i helgen som varit, äran att stå värd för en minnesstund i vårt Växthus c/o Frilandet. Norra delen inredd för ceremonin med ett altare , bänkar för gästerna och en liten scen för tal och musik. Södra delen inredd och dukad för efterföljande måltid i den bortgångnes anda. Med råvaror som hen tyckte om och med drycker som varit en del av dennes vardag och fest. Allt vackert och stämningsfullt dekorerat av trädgårdsmästare och familjen. De välvda metallbågarna som bär upp hela konstruktionen fick ett nytt och mer sakralt uttryck.

Lönnarna som omgärdar en del av området hade årstiden till mötes bytt färgskala och tronade med sina röda och gula toner. Jag drog mig ner mot odlingarna för att ge plats åt de anländande gästerna och deras deltagande. Stegen dröjande och som om marken de gick på spelade roll och krävde vördnad. Jag slogs av känslan att vara mitt i en förvandling. Ett osynligt rum i tiden. Vinden tog tag i de nerfallna löven. Grönkålen tycktes buga lätt inför det annalkande. Enstaka purjolökar i ojämna rader med sina ytterblad hängande, hämtade andan. Och den lilla samlingen av rotselleri tryckte sig tätare intill varandra. De långa resliga jordärtskockornas stjälkar hade släppt sina blommor och vajade dramatiskt i blåsten. Fram och åter, fram och åter. De mörkklädda människorna fortsatte sin vandring sakta och värdigt in mot Växthuset. I fjärran vilade skocken med får på de böljande ängarna. Lågt i det ockrafärgade gräset i skydd för vinden.

Det var nåt så vemodigt vackert över hela bilden med de tomma tomatväxthusen som tidigare prunkade av frukt och värme. Jorden som hade burit så mycket härliga råvaror. Bärbuskarna med alla sina vitaminrika små smakbomber. Säsongen är över. Det är höst.  Jag saknade de överdådiga fänkålsdillvipporna. Prakten över det klorofyllstinna havet av råvaror. Men där kålen stått fanns nu ett litet skott som trotsigt tittade upp ur myllan. Vilken kraft. Hänsynslös livsglädje. Skit i att det är höst, kallt och blåsigt. Livet fortgår.

Inne i Växthuset hade den stillsamma musiken och den andaktsfulla ron gett vika för efterföljande måltid. Grönsaker från Frilandet samsas med ostar från ysteriet, skogssvamp i termos, kyckling från Ockelbo och öl från Stjernsund. Ljudnivån höjs succesivt. Vid ett av talen spricker plötsligt hela sällskapet ut i ett rungande skratt. Utanför stannar grönsakerna upp i sina funderingar och vinden mojnar. Jag ler inuti och förstår att livet går vidare. Men utan att vi helt säkert vet hur. Eller varför. Länge leve oss och frid varde med de som inte längre går på vår jord. Och att de frön ni sått tillåts växa med full kraft.